Jag har spräckt det mest fantastiska spegelglas, brutit av armar från charmiga kandelabrar och tappat en ståtlig ljuskrona i golvet. Och visst minns jag med fasa den gången ett klädskåp föll ner från bakgavellyften.
Den som dagligen hanterar gamla saker, somligt högst ömtåligt, vet känslan när det trots försiktighet och idogt emballerande ändå gått åt pipsvängen. För er andra beskriver jag bäst känslan som ett getingsting i pannan. Om jag köper en sak som har över hundra år på nacken, är oskadd med endast bruksslitage och charmig patina, så är ju det i sak rätt fantastiskt. Tänk att prylen, trotts allt den varit med om under alla år, förblivit hel! Men så kommer jag. Torpederad och förintad på bråkdelen av en sekund. Jag menar, det är klart man blir trött!
Då man lyckas vara omedvetet oförsiktig, kvadda nått helt utan flit, är det som mest retsamt. I bland kanske man vet med sig att exempelvis stuvandet i samband med hemtransporten präglats av lätt nonchalans, då skyller man sig själv. Andra gånger har vårdslösheten varit fullkomligt planerad. Som den gången då slagbordet från 1700-talet kom i min ägo.
Vacker gammal hotellskylt, Decovintage och gammal karusellhäst.
På en Jämtländsk gårdsauktion lyckas jag ropa in ett vackert pärlgrått slagbord med låda i sargen och patina att dö för. Som det brukar heta, nött och slitet av tidens tand. Men detta var i en tid då människan skydde färg på möbler och inget som inte gått igenom det stora lutbadet ansågs vackert nog. Samma kväll på garageuppfarten sätter jag punkt för en över tvåhundraårig era och låter färgen drypa. Detta gör mig förbannad än i dag! Kanske är det därför som jag nu förtiden har sån förkärlek till att köpa in just avlutade möbler och någorlunda skänka krakarna livet åter med ett linoljefärgs-lyft. Ett slags självbot!
Vidare så har den inredningsgenare som jag sökt mig till och i dag arbetar med, den franska lantstilen, industrivintage och klassiskt bohemiskt tämligen oöm rekvisita att handskas med. Pryttlarna har fått stryk genom åren och tål att få en omgång till. Men visst! Bara för att nått redan är repigt eller buckligt så behöver det ju nödvändigtvis inte fördärvas ytterligare. Men det kan också vara effektivt att ha sönder gamla saker. Exempelvis så kommer uppslaget till det här blogginlägget till efter att jag tappat en vit porslinskanna i golvet. Vid varje större ödeläggelse försöker jag, mer eller mindre framgångsrikt, intala mig att det är sånt man råkar ut för när herr " oflax" är framme. Och lite spill måste det allt få bli. Hur skulle det annars se ut?
På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea
Den som dagligen hanterar gamla saker, somligt högst ömtåligt, vet känslan när det trots försiktighet och idogt emballerande ändå gått åt pipsvängen. För er andra beskriver jag bäst känslan som ett getingsting i pannan. Om jag köper en sak som har över hundra år på nacken, är oskadd med endast bruksslitage och charmig patina, så är ju det i sak rätt fantastiskt. Tänk att prylen, trotts allt den varit med om under alla år, förblivit hel! Men så kommer jag. Torpederad och förintad på bråkdelen av en sekund. Jag menar, det är klart man blir trött!Då man lyckas vara omedvetet oförsiktig, kvadda nått helt utan flit, är det som mest retsamt. I bland kanske man vet med sig att exempelvis stuvandet i samband med hemtransporten präglats av lätt nonchalans, då skyller man sig själv. Andra gånger har vårdslösheten varit fullkomligt planerad. Som den gången då slagbordet från 1700-talet kom i min ägo.
Vacker gammal hotellskylt, Decovintage och gammal karusellhäst.
På en Jämtländsk gårdsauktion lyckas jag ropa in ett vackert pärlgrått slagbord med låda i sargen och patina att dö för. Som det brukar heta, nött och slitet av tidens tand. Men detta var i en tid då människan skydde färg på möbler och inget som inte gått igenom det stora lutbadet ansågs vackert nog. Samma kväll på garageuppfarten sätter jag punkt för en över tvåhundraårig era och låter färgen drypa. Detta gör mig förbannad än i dag! Kanske är det därför som jag nu förtiden har sån förkärlek till att köpa in just avlutade möbler och någorlunda skänka krakarna livet åter med ett linoljefärgs-lyft. Ett slags självbot!Vidare så har den inredningsgenare som jag sökt mig till och i dag arbetar med, den franska lantstilen, industrivintage och klassiskt bohemiskt tämligen oöm rekvisita att handskas med. Pryttlarna har fått stryk genom åren och tål att få en omgång till. Men visst! Bara för att nått redan är repigt eller buckligt så behöver det ju nödvändigtvis inte fördärvas ytterligare. Men det kan också vara effektivt att ha sönder gamla saker. Exempelvis så kommer uppslaget till det här blogginlägget till efter att jag tappat en vit porslinskanna i golvet. Vid varje större ödeläggelse försöker jag, mer eller mindre framgångsrikt, intala mig att det är sånt man råkar ut för när herr " oflax" är framme. Och lite spill måste det allt få bli. Hur skulle det annars se ut?På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea
