lördag 7 mars 2015

Hyllvärmarens farväl!

Att en vara kan hålla sig kvar i butiken i nära sju år kan kanske betraktas som en bragd om det inte vore för det kranka faktum att detta just är en butik där föremålen finns till för att försäljas. Sett ur det perspektivet drar det i stället ett sorgligt vemod över denna ensamma pryttel som så totalt misslyckats med att bidra till de månatliga hyreskostnaderna.















Jag talar om en vas på hög fot med slipat glas från 1800-talet. Trots att den är vacker med ett romantiskt skimmer över sig har inte en kotte velat ha den. Den har varit fylld till bredden av Ranunkel eller Tulpaner. Den har lånats ut till div inredningstidningar och exponerats i det mest underbara miljöer. Den har flyttats runt i butiken varv efter varv och tronat på det mesta. Så vitt jag kan bedöma är den inte fulare än andra vaser som för länge sedan flytt sin kos. Särskilt svindlande dyr har den heller inte varit. 300 kronor har det stått på prislappen.











Nicetylive med spegel och koffert och en underbar bergere.

Plötsligt händer det! När hoppet liksom är ute, loppet kört och man inte längre bryr sig om den utan låter den stå och samla damm inträngd i skämshyllan nästan osynlig, ja då smäller det.  In kommer en dam som alltså på det sjunde året ganska omgående rotar fram den och kliver fram till kassan. -Vilken trevlig vas! Den vill jag ha. Man blir paff, tappar fattningen och målföret. Vad är det som händer? Jag virar försiktigt in den i silkespapper och erbjuder henne vasen för halva priset samtidigt som jag berättar historien för henne. Av alla prylar som stoppades in i den är lokalen vid övertagandet juni 2008 återstår den här. Osåld i sju år!
















Härlig feeling francesköld och ungerska glasflakor.

Visst finns det andra prylar som har förmågan att dröja sig kvar men inte i närmelsevis av denna glasvas. När det gäller möbler går en skammens gräns vid ett år. Det som står osålt då måste få sig en knuff och kanske göras om. Är det för rufsigt och slitet? Är den gamla färgen för skrikig och priset för högt? Efter en renskrapning och kanske en målning och en liten ommöblering i butiken brukar det oftast segla iväg inom anständig tid. Ettårs-regeln funkar rätt bra och får en att sätta lite fokus på det som finns i lager och inte bara leka med det nyinkomna som ju alltid är kul att exponera och fronta.











Köpmandisk från sekelskiftet och klädskåp, beautifulbedlam.

Skämshyllan är nu rensad och har fått upphöjd status och när dammsamlarnas okrönta konung lämnade lokalen kändes det högtidligt. Min tillvaro med butiken passerade revy. Försäljningen fick mig att tänka tillbaka på med och motgångar. Tänk att så här plötsligt förlora en mer eller mindre fast inventarie! Det blev så tyst och tomt. Undrar om vasen kommer att få någon efterträdare?

på gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

måndag 2 februari 2015

Det stora krocktestet!

Det kan vara snyggt när stilar krockar. När fransk Louis XVI-stil bankas samman med 1940-talets industridesign eller då art nouveau möter barock. Jag vill inte ha det för ihopgeggat och likriktat. Det måste spraka och knastratill när man ser sig om i rummet. Lägger man till en lätt bohemisk touch med lite hemtrevlig oreda så faller jag i farstun.



Ovan: gammal fransk bergére snygg med lådfack i plåt.

Samma sak gäller i stadsrummet. När arkitektur från olika sekler samsas, eller om man så vill bråkar med varandra, lever området upp. Enligt min mening är Stockholms snyggaste plats Hötorget sett från hörnet av Kungsgatan med Pubvaruhuset i ryggen. Vyn bjuder på konserthusets 20-talsklassicism, Hötorgsskrapornas ännu moderna 1950-talsfasader, SF:s filmtempel, Hötorgshallen och så den omfattande torghandeln med blomster och grönsaker. Det är kontrastrikt, bohemiskt, livligt och sprakande. En ovanligt lyckad blandning.










Gammalt bockbord med rostig plåtskylt och papperskorg. Foto Anna Skoog. Leva & bo.

I butiken trycker jag gärna in många olika slags stilgenrer.
Och egentligen är det rent märkligt hur bra det kan göra sig ihop. Byråer i Gustaviansk stil står snyggt med karmstolar i rokoko. På ett maffigt biblioteksbord i barockstil gör sig en klassisk gjutjärnsurna från sekelskiftet utmärkt. Låter man ljuskronan pryda en annan plats och väljer en gammal industrilampa från 40-talet i stället, ja då börjar själva spraket. Är man rädd för allt för stora krockar kan man bota sig med en enhetligare färgskala.
Välja möbler från olika epoker men i liknande nyanser.
xxxxxx


















Dom gånger jag hittar möbler som är renoveringsobjekt och låter slipa, limma och måla om kan det vara stor idé att tänka ett ögonblick på just färgskalorna. Fast att skåpet och stolen kommer från vitt skilda världar står dom efter reparationen hand i hand som ett nyförälskat par med nära, men inte nödvändigtvis lika kulörer. Många kunder söker exempelvis efter sex lika stolar. Det är inte omöjligt att hitta men det är svårt och när man väl lyckas ska man upptäcka att prislappen ligger ganska högt. Jag rekommenderar i stället att styra om jakten mot udda stolar, låta stilarna spreta en aning men sträva efter en gemensam nämnare, kanske i formen, färgen eller i patinan. Det är inte bara billigare per stol, det blir snyggt med.
xxxxxxxxxxxxxx









Risken att låta färgskalorna gå i varandra för mycket är att det slutligen ändå känns för hopkletat, lite tamt och mesigt. Det är då som det stora krocktestet kommer till pass. Tänk Hötorget! Lyft in en knallröd plåtbokstav, kasta ut en matta som skriker på hjälp eller häng upp en tavla som bjuder på lite motstånd. Det lilla knepet slår
sällan fel för den som vill att det ska tuta till och smälla i ett allt för enhetligt rum.

På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

söndag 4 januari 2015

Det snyggaste jag har!

Behöver det käraste man äger vara gjort av guld eller vara signerat Georg Haupt eller kan det lika gärna vara ett egensytt lapptäcke eller ett litet loppisfynd som får en på fall? Vi är förstås alla olika med skilda ekonomiska förutsättningar men jag tror mig ändå veta.















Maffig plåtklocka och gröna fällstolar från franska Ville Du Bourges.

Fick häromdagen frågan vilken sak som är det snyggaste jag har och som jag tycker allra bäst om. Oj! Jag måste tänka till och efter en ansenlig stund slår det mig att jag nog är barnsligt förtjust i en gammal rostig järnljusstake som jag köpt på en fransk loppmarknad. Insåg att frågeställaren hade förväntat sig nått värre än så. Nått dyrt och in i helsike exklusivt. När jag nu fick tillfälle att tänka närmare på saken så insåg jag att det allt som oftast är fullkomligt oansenliga saker, utan större ekonomiskt värde, jag fäster mig vid.














Industrilampa på stativ och dekorativa skylthuvuden.


En rostig liten järnkorg med röda äpplen i och den gamla järnljusstaken med ett brinnande ljus får mig att trivas. Visst gillar jag mina gamla fåtöljer och en ganska dyr reklamaffisch från 1924 men detta lilla obetydliga stilleben räcker för att slå an den rätta tonen i hela köket. Det behöver alltså inte nödvändigtvis handla om värdesaker. Det käraste man äger kan mycket väl vara rena lumpen, kastat och kasserat av någon, hittat , upplockat och omhändertaget av nån annan. Vad som gör att man fäster sig vid en viss pryl varierar givetvis. Det kan vara förknippat med trevliga minnen, ett föremål som gått i arv eller rätt och slätt för utseendets skull.
















Gamla pålåtbokstäver och provdockor.


När det kommer till stycket heminredning är jag helt övertygad om att det är helheten, valet av möbler, prylar, färg och tapeter som avgör om rummet känns harmoniskt, snyggt, vackert och bekvämt ut. Inte prislappen. Det där kan proffsen. Att ha öga för föremålet, se det vackra i den billiga äppellådan och ha förmågan att kombinera det med något av en högre prisklass. Den som endast radar upp dyra designklassiker kan ju visst ha det snyggt men missar ofta själva essensen. Ett hem som är besjälat.








Snygga fåtöljer omtapetserade i gammalt blekt linne.


Äldre saker sätter nästan alltid en personlig prägel över hemmiljön. Alla stilepoker från barocken till art deco livar upp i det mest rätvinklade, vita och rotlösa hem. Även om jag själv föredrar den ruffa och lantliga inredningsstilen blir jag oftast storögd då jag kliver in i ett rum med helt annan karaktär men som andas av poesi och personlighet. Då spelar det inge roll om det är ett vardagsrum fyllt med retro eller en hall som osar gammal skola. Med små, var för sig, betydelselösa pryttlar som knuffas in i ett nytt sammanhang ramlar helheten på plats. Min järnljusstake är inte bara rostig, den är faktiskt lite trasig i foten också men lika fullt gör den jobbet och jag tycker väldigt mycket om den.

På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

lördag 1 november 2014

Lite spill får man räkna me!

Jag har spräckt det mest fantastiska spegelglas, brutit av armar från charmiga kandelabrar och tappat en ståtlig ljuskrona i golvet. Och visst minns jag med fasa den gången ett klädskåp föll ner från bakgavellyften.   

 
Den som dagligen hanterar gamla saker, somligt högst ömtåligt, vet känslan när det trots försiktighet och idogt emballerande ändå gått åt pipsvängen. För er andra beskriver jag bäst känslan som ett getingsting i pannan. Om jag köper en sak som har över hundra år på nacken, är oskadd med endast bruksslitage och charmig patina, så är ju det i sak rätt fantastiskt. Tänk att prylen, trotts allt den varit med om under alla år, förblivit hel! Men så kommer jag. Torpederad och förintad på bråkdelen av en sekund. Jag menar, det är klart man blir trött!






Då man lyckas vara omedvetet oförsiktig, kvadda nått helt utan flit, är det som mest retsamt. I bland kanske man vet med sig att exempelvis stuvandet i samband med hemtransporten präglats av lätt nonchalans, då skyller man sig själv. Andra gånger har vårdslösheten varit fullkomligt planerad. Som den gången då slagbordet från 1700-talet kom i min ägo.









Vacker gammal hotellskylt, Decovintage och gammal karusellhäst.


På en Jämtländsk gårdsauktion lyckas jag ropa in ett vackert pärlgrått slagbord med låda i sargen och patina att dö för. Som det brukar heta, nött och slitet av tidens tand. Men detta var i en tid då människan skydde färg på möbler och inget som inte gått igenom det stora lutbadet ansågs vackert nog. Samma kväll på garageuppfarten sätter jag punkt för en över tvåhundraårig era och låter färgen drypa. Detta gör mig förbannad än i dag! Kanske är det därför som jag nu förtiden har sån förkärlek till att köpa in just avlutade möbler och någorlunda skänka krakarna livet åter med ett linoljefärgs-lyft. Ett slags självbot!



















Vidare så har den inredningsgenare som jag sökt mig till och i dag arbetar med, den franska lantstilen, industrivintage och klassiskt bohemiskt tämligen oöm rekvisita att handskas med. Pryttlarna har fått stryk genom åren och tål att få en omgång till. Men visst! Bara för att nått redan är repigt eller buckligt så behöver det ju nödvändigtvis inte fördärvas ytterligare. Men det kan också vara effektivt att ha sönder gamla saker. Exempelvis så kommer uppslaget till det här blogginlägget till efter att jag tappat en vit porslinskanna i golvet. Vid varje större ödeläggelse försöker jag, mer eller mindre framgångsrikt, intala mig att det är sånt man råkar ut för när herr " oflax" är framme. Och lite spill måste det allt få bli. Hur skulle det annars se ut?

På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

tisdag 14 oktober 2014

En egen självloppis

Vita väggar, golv och tak.
Vita soffor och vitblanka kök och nästan inte en sak framme.
Är det nån hemma? I bostadsannonserna ser lägenheterna nästan lika ut, ”the Scandinavian-style”dominerar. Själv föredrar jag färg och har med en lägenhet undantaget alltid haft det tämligen frodigt med på tok för mycket prylar.

Det är inte det att jag tycker det är fult med helvita hem, tvärtom kan jag förtjusas över fräschheten, ljuset och rymden som ofta uppstår. Det är snarare det omöblerade, avskalade och i stort sett tomma rummen i kombination med allt det vita som inte passar mig. Å andra sidan kan jag tycka att den som i en annars steril miljö petar in en färgstark matta eller ett konstverk når svårslagna effekter.



Undertecknad står mitt i bröten. Saker till förbannelse. Somligt syns överhuvudtaget inte eftersom annat står i vägen. Ytterligare prylar står där det står bara för att en bättre plats saknas. Ni som följt bloggen vet att jag inte är typen som köper en sak först när jag vet var den passar eller vart den ska stå. Givet att jag har råd köper jag det jag faller för och tänker att resten fixar sig. Antar att det är så man skapar sig ett så kallat ”samlarhem”. Nu har jag emellertid bestämt mig för att ta ett nappatag.







Bilder nedre vänster. Foto: Joachim Belaieff, Anna Skoog. Sköna hem.

Det finns pryttlar man verkligen gillar, skälen kan variera. Det finns det som är förförande dekorativt i rätt sammanhang. Det finns det tuffa och uppkäftiga, udda och annorlunda, dyrbara och exklusiva och massor av mer eller mindre charmig lump. Det är bara det att när allt blandas uppstår gärna stilen som kallas för en salig röra. Men nu är det dags för ” kill your darlings”, i alla fall lite grann. Jag har gjort det förr så jag vet vad jag snackar om.


Att gå igenom lösöret, välja ut det man tycker bäst om och som passar in i den rådande stilen, det varierar över tid, och sedan stuva ner resten i flyttkartonger är mer lyckat än man kanske tror. För det första uppnår man en stil som är enhetlig. En udda kruka som plötsligt ensamt får ta plats bjuder upp till dans. En tidigare hög med prylar som skalats ner till ett stilleben kan bli ett lyft för ett helt rum.
Trivsamma objekt som fått stå kvar i exempelvis ett
bokskåp känns plötsligt mer angelägna. För det andra blir det enklare att städa. För det tredje får man uppleva det kanske bästa av allt. Självloppis!



Det är nämligen så att det man packat ner i lådorna och stuvat undan i förråden mer eller mindre faller i glömska. När det sedan gått ett år eller två och nästa inredningsattack dyker på en kan man nämligen ha loppis på den egna vinden. Utan att behöva lägga ut en enda krona kan man hitta det mest bedårande saker. Nygamla bekanta föremål kan dammas av och lyftas fram igen. Somligt som man helt förlorat i minnet blir ett kärt återseende. Det gäller bara att komma ihåg det där med salig röra och självloppa med måtta. Nya prylar in, gamla prylar ut! Ja, gudars som jag röjer!

På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea