Knut & Svea 5-årsjubilerar!

Butiken har hunnit fylla fem år och när jag tittar igenom bloggen kan jag häpna över mängden prylar som under åren burits in och ut ur den lilla butiksdörren på Roslagsgatan.

Somligt har jag helt glömt och får ett sting i hjärttrakten när jag återser. Annat kommer jag väl ihåg och en del saknar jag fortfarande. Och mer unika prylar, det vill säga saker som det inte finns en uppsjö av och sånt som man kanske aldrig igen kommer att lägga vantarna på, kan man rent ångra att man sålt. Nu kommer det alltid nya saker och nya förälskelser uppstår, men under en inköpsresa vet man aldrig vad man kommer att hitta, däremot vet man ju vad man haft.

Underbart barockbord med lådor och byrå i Gustaviansk stil.

 

Efter fem år går det också att dra en hel del lärdomar, som att jag exempelvis är en usel affärsman. Långt före jag tillgodoser efterfrågan från den breda allmänheten låter jag lastbilen fyllas av det mest platskrävande och högst opraktiska föremål som går att uppbringa. Folk frågar ju efter slagbord och nått av Stig Lindberg. Varför då inte köpa in slagbord i stället för maffiga köksöar och en Lindbergsvas i stället för rostiga plåtlådor? Kanske skulle försäljningen slå rekord om ”rätt varor” införskaffades men det skulle bli så mycket tråkigare. Dom som söker nått av Stig Lindberg eller Lisa Larsson får jag vänligt hänvisa till andra äffärer.

 

 

Vackra franska glasflaskor och årets läckraste arbetsbord.

 

Ni som besökt butiken har säkert hört mig klaga över bristen på utrymme. Här blir knökfullt och stundom får man smala in sig rejält för at ta sig fram. Med ett på tok för litet lager, som ju även ska fungera som verkstad, hamnar det mesta direkt i butiken. När jag tänker tillbaka inser jag hur naiv jag varit. Jag drömde om fria ytor och snyggt exponerade varor. Aldrig någon turlista över möbler som står på hög och väntar på en hjälpande renoverade hand. Jag tänkte mig ordning och reda och dessutom en osviklig lust och ork till allt arbete.

På inköpstripp ute i Europa.

 

Min lilla verksamhet har blivit en brokig bukett bestående av snickeri, måleri, möbeltapetseri och någonstans i mitten försäljeri. Ni som inte besökt butiken kan kanske förnimma en viss oordning. Nåja! Allt blir inte som man tänkt sig. På det hela taget trivs jag rätt gott i bröten och vissa drömmar behöver man helt enkelt ha ouppnådda. För att bättra på platsbristen väntar närmast en inköpsresa annars kavlar jag upp och tar resten av året som det kommer. Tror att det blir enklast så.Tänk vad tiden går fort då man har roligt!

 

På Gensyn!

Per Larsson

Knut & svea

Den gamla klagolåten

Det är allt ena jävla tider vi lever i. Här står man på knä, ligger på huk, ålar och hasar runt differenta skåp och byråer som en bilmekaniker åmar sig kring den sista Saaben. Allt i hopp om att en kund, precis som jag, ska tycka om modellen.
.... 

Franska 1870-tals fåtöljer, goa som ett par mjölsäckar.

Jag vet att jag sagt det förut, men jag gillar inte att sälja snygga inredningsartiklar och i synnerhet inte sånt som det är nedlagt arbete och själ i och för den delen inte heller saker som det inte finns så gott om. För varje fåtölj som rullar ut ur butiken ställer jag mig frågan, vad håller jag på med? Hur kan det vara mödan värt? När ser jag sånna fåtöljer igen?

..............

Läckra originallitografier av Marcel Struwer-van Zuylen.

Nu bor inte jag i ett slott, inte i nån herrgårdsliknande barre heller så allt jag får tag i och på ett eller annat sätt iordningställt skulle ändå aldrig få plats. Det är ju med en herrans nåd att det ryms i butiken. Men visst är det väl öken att tillhöra den som ständigt ska bli av med saker. Att inte få behålla, ta hem, ha hemma. Jag vill hellre tillhöra gruppen ”nu kommer jag och hämtar saken”. Idiot!, tänker du. Den gökungen har ju butik, då är man väl glad om man säljer varorna. Jo tack! Sålde jag inget skulle jag inte kunna köpa in samma hop som jag gör nu, det är givet, men det är en väldig skillnad på att försörja andra med snyggt och själv bli försörjd med slant men logiken är ju enkel. Ingen försäljning ingen butik.

Franskt lantbord och en härlig korg.

Så vad ska man göra då? Att sadla om och öppna inredningsmuseum där man istället för att sälja varorna tar entréavgift låter rätt långsökt. Man skulle behöva ta en tusenlapp per besökare, minst! Kanske låneinredning är melodin. Som ett bibliotek fast med saker. Låna en byrå i en månad för tio procent av varupriset. Det är sant, jag svalt nog ihjäl bland alla mina snygga saker. Nej, enklare då att behålla butiken och fortsätta med förlora-föremål-terapin. Det handlar om att förstå sin roll. Jag är den som tillhandahåller andra förvärvar.

Vilket skrävlande kanske ni tänker. Jag får det att låta som jag sålde vartenda uns bums men så är det faktiskt inte. Vissa saker blir såkallade hyllvärmare. I veckan sålde jag exempelvis ett av dom föremål som funnits i butiken sen jag öppnade för drygt tre år sedan, en väska i kanvas med etiketter på. Den gubben hade inte brått! Det gepäcket har jag hunnit titta på, möblerat med, levt med. Jag var mogen att se det, för en spottstyver, försvinna bort längs Roslagsgatans pastellfärjade fasader.

Belgiska bokskåp från mitten av 1800-talet.

Jag ska sluta klaga, det är inte alvarligt synd om mig. Jag har inte haft det bättre. Jag är glad åt min lilla firma. Öppnar och stänger som jag vill, nästan. Köper in det jag tycker är snyggt, nästan. Slipar, målar och tapetserar, lyssnar på P2 och fransk kuplettsång, knaprar Treo och tar en tupplur i personalrummet utan att behöva fråga nån om det går för sig. Vad mer kan en man behöva? En liten sak att ta med hem ibland kanske!

På gensyn!

Per Larsson

Knut & Svea