Att en vara kan hålla sig kvar i butiken i nära sju år kan kanske betraktas som en bragd om det inte vore för det kranka faktum att detta just är en butik där föremålen finns till för att försäljas. Sett ur det perspektivet drar det i stället ett sorgligt vemod över denna ensamma pryttel som så totalt misslyckats med att bidra till de månatliga hyreskostnaderna.
Jag talar om en vas på hög fot med slipat glas från 1800-talet. Trots att den är vacker med ett romantiskt skimmer över sig har inte en kotte velat ha den. Den har varit fylld till bredden av Ranunkel eller Tulpaner. Den har lånats ut till div inredningstidningar och exponerats i det mest underbara miljöer. Den har flyttats runt i butiken varv efter varv och tronat på det mesta. Så vitt jag kan bedöma är den inte fulare än andra vaser som för länge sedan flytt sin kos. Särskilt svindlande dyr har den heller inte varit. 300 kronor har det stått på prislappen.
Nicetylive med spegel och koffert och en underbar bergere.
Plötsligt händer det! När hoppet liksom är ute, loppet kört och man inte längre bryr sig om den utan låter den stå och samla damm inträngd i skämshyllan nästan osynlig, ja då smäller det. In kommer en dam som alltså på det sjunde året ganska omgående rotar fram den och kliver fram till kassan. -Vilken trevlig vas! Den vill jag ha. Man blir paff, tappar fattningen och målföret. Vad är det som händer? Jag virar försiktigt in den i silkespapper och erbjuder henne vasen för halva priset samtidigt som jag berättar historien för henne. Av alla prylar som stoppades in i den är lokalen vid övertagandet juni 2008 återstår den här. Osåld i sju år!
Härlig feeling francesköld och ungerska glasflakor.
Visst finns det andra prylar som har förmågan att dröja sig kvar men inte i närmelsevis av denna glasvas. När det gäller möbler går en skammens gräns vid ett år. Det som står osålt då måste få sig en knuff och kanske göras om. Är det för rufsigt och slitet? Är den gamla färgen för skrikig och priset för högt? Efter en renskrapning och kanske en målning och en liten ommöblering i butiken brukar det oftast segla iväg inom anständig tid. Ettårs-regeln funkar rätt bra och får en att sätta lite fokus på det som finns i lager och inte bara leka med det nyinkomna som ju alltid är kul att exponera och fronta.
Köpmandisk från sekelskiftet och klädskåp, beautifulbedlam.
Skämshyllan är nu rensad och har fått upphöjd status och när dammsamlarnas okrönta konung lämnade lokalen kändes det högtidligt. Min tillvaro med butiken passerade revy. Försäljningen fick mig att tänka tillbaka på med och motgångar. Tänk att så här plötsligt förlora en mer eller mindre fast inventarie! Det blev så tyst och tomt. Undrar om vasen kommer att få någon efterträdare?
på gensyn!
per.larsson
Knut & Svea
Jag talar om en vas på hög fot med slipat glas från 1800-talet. Trots att den är vacker med ett romantiskt skimmer över sig har inte en kotte velat ha den. Den har varit fylld till bredden av Ranunkel eller Tulpaner. Den har lånats ut till div inredningstidningar och exponerats i det mest underbara miljöer. Den har flyttats runt i butiken varv efter varv och tronat på det mesta. Så vitt jag kan bedöma är den inte fulare än andra vaser som för länge sedan flytt sin kos. Särskilt svindlande dyr har den heller inte varit. 300 kronor har det stått på prislappen.Nicetylive med spegel och koffert och en underbar bergere.
Plötsligt händer det! När hoppet liksom är ute, loppet kört och man inte längre bryr sig om den utan låter den stå och samla damm inträngd i skämshyllan nästan osynlig, ja då smäller det. In kommer en dam som alltså på det sjunde året ganska omgående rotar fram den och kliver fram till kassan. -Vilken trevlig vas! Den vill jag ha. Man blir paff, tappar fattningen och målföret. Vad är det som händer? Jag virar försiktigt in den i silkespapper och erbjuder henne vasen för halva priset samtidigt som jag berättar historien för henne. Av alla prylar som stoppades in i den är lokalen vid övertagandet juni 2008 återstår den här. Osåld i sju år!Härlig feeling francesköld och ungerska glasflakor.
Visst finns det andra prylar som har förmågan att dröja sig kvar men inte i närmelsevis av denna glasvas. När det gäller möbler går en skammens gräns vid ett år. Det som står osålt då måste få sig en knuff och kanske göras om. Är det för rufsigt och slitet? Är den gamla färgen för skrikig och priset för högt? Efter en renskrapning och kanske en målning och en liten ommöblering i butiken brukar det oftast segla iväg inom anständig tid. Ettårs-regeln funkar rätt bra och får en att sätta lite fokus på det som finns i lager och inte bara leka med det nyinkomna som ju alltid är kul att exponera och fronta. Köpmandisk från sekelskiftet och klädskåp, beautifulbedlam.
Skämshyllan är nu rensad och har fått upphöjd status och när dammsamlarnas okrönta konung lämnade lokalen kändes det högtidligt. Min tillvaro med butiken passerade revy. Försäljningen fick mig att tänka tillbaka på med och motgångar. Tänk att så här plötsligt förlora en mer eller mindre fast inventarie! Det blev så tyst och tomt. Undrar om vasen kommer att få någon efterträdare? på gensyn!
per.larsson
Knut & Svea
