onsdag 7 december 2011

Julstökigt i vårt hus

I år har jag lust! Jag har julkänsla. Har dammat av ett julbord, köpt gran och massor av julblommor. Tonvis med ris, Silvergran, Tall och Ene sprider väldoft tillsammans med Hyacinter för sjutton kronor löken. Klipper röda band och trär dom i pepparkakshjärtan som ska dekoreras med vit kristyr och byter glödlampor i ljusslingorna. Mitt i detta kletet och stöket, för stökigt blir det,  så pågår den vanliga oredan.







Risigt vid butiksentén


Just när man gjort fint, fått småprylarna på angenäm plats och möblerat sig nöjd på ett ställe så inträffar det typiska. Möbeln säljs och bärs ut och kvar blir ett tomt hål som snarast borde fyllas med nått annat och en faslig massa pryttlar som inte har någonstädes att stå. Fram med dammsugaren och sedan rockad bland butikens möblemang igen. Med lite flax finns nått nytt att skylta upp med, lycklig den som håller renoveringsarbetet igång eller lycklig den som säljer nya inredningssaker och bara ringer sin leverantör när det tryter. Jag mitt åbäke måste packa mig iväg ut på kontinenten jag.














Trevlig 1800-tals byrå och koffertar i plåt.


Är inte fallet det nyss nämnda så översvämmas butiken av prylar och det blir mer eller mindre omöjligt att skapa några snygga och inbjudande miljöer. Ibland tänker jag ” hjälp! Här håller på att bli som hos antik..ll..n” Det vill säga knökfullt och ohanterligt. Man blir förlamad av för mycket saker, tappar liksom hågen och undrar vilken ända man ska börja dra i. Den gamla fina devisen ” lagom är bäst” passar bra in här.















Skänkskåp, brödskåp och ärgade gjutjärnsurnor


Har just färdigställt några gamla slitna gobitar som just lyfts fram i butiken och som nu står och sprider väldoftande linolja. Grejen är bara den att jag på sistone skaffat så stora möbler. Två maffiga Belgiska bokskåp, ett massivt serveringsskåp med lådor, underbart, ett skänkskåp från tidigt 1800-tal och så en två och en halv meter lång köpmandisk på det. Det tar en faslig plats och är inget man flyttar runt och möblerar om med. I allfall inte i första rappet. Tror att många kunder tänker detsamma. Sannolikt kommer jag att få njuta av möblemanget länge, länge innan det bär i väg.











Ståtligt serveringsskåp med lådor och arkivlådor i plåt.


Nåväl! Sprudlar som sagt av jullusta och det ska bli skönt att komma hem till Jämtland och andas in den klara luften och äta mig mätt på mors varma kanelbullar ( utgår från att det finns nybakat) Efter nyår väntar det roligaste jag vet,  nya sakletaräventyr ute i det ekonomiskt skakiga men underbara Europa.

På gensyn!
Per larsson
Knut & Svea

onsdag 14 september 2011

Den gamla klagolåten


Det är allt ena jävla tider vi lever i. Här står man på knä, ligger på huk, ålar och hasar runt differenta skåp och byråer som en bilmekaniker åmar sig kring den sista Saaben. Allt i hopp om att en kund, precis som jag, ska tycka om modellen.
.... 














Franska 1870-tals fåtöljer, goa som ett par mjölsäckar.

Jag vet att jag sagt det förut, men jag gillar inte att sälja snygga inredningsartiklar och i synnerhet inte sånt som det är nedlagt arbete och själ i och för den delen inte heller saker som det inte finns så gott om. För varje fåtölj som rullar ut ur butiken ställer jag mig frågan, vad håller jag på med? Hur kan det vara mödan värt? När ser jag sånna fåtöljer igen?
..............






Läckra originallitografier av Marcel Struwer-van Zuylen.

Nu bor inte jag i ett slott, inte i nån herrgårdsliknande barre heller så allt jag får tag i och på ett eller annat sätt iordningställt skulle ändå aldrig få plats. Det är ju med en herrans nåd att det ryms i butiken. Men visst är det väl öken att tillhöra den som ständigt ska bli av med saker. Att inte få behålla, ta hem, ha hemma. Jag vill hellre tillhöra gruppen ”nu kommer jag och hämtar saken”. Idiot!, tänker du. Den gökungen har ju butik, då är man väl glad om man säljer varorna. Jo tack! Sålde jag inget skulle jag inte kunna köpa in samma hop som jag gör nu, det är givet, men det är en väldig skillnad på att försörja andra med snyggt och själv bli försörjd med slant men logiken är ju enkel. Ingen försäljning ingen butik.














Franskt lantbord och en härlig korg.

Så vad ska man göra då? Att sadla om och öppna inredningsmuseum där man istället för att sälja varorna tar entréavgift låter rätt långsökt. Man skulle behöva ta en tusenlapp per besökare, minst! Kanske låneinredning är melodin. Som ett bibliotek fast med saker. Låna en byrå i en månad för tio procent av varupriset. Det är sant, jag svalt nog ihjäl bland alla mina snygga saker. Nej, enklare då att behålla butiken och fortsätta med förlora-föremål-terapin. Det handlar om att förstå sin roll. Jag är den som tillhandahåller andra förvärvar.













Vilket skrävlande kanske ni tänker. Jag får det att låta som jag sålde vartenda uns bums men så är det faktiskt inte. Vissa saker blir såkallade hyllvärmare. I veckan sålde jag exempelvis ett av dom föremål som funnits i butiken sen jag öppnade för drygt tre år sedan, en väska i kanvas med etiketter på. Den gubben hade inte brått! Det gepäcket har jag hunnit titta på, möblerat med, levt med. Jag var mogen att se det, för en spottstyver, försvinna bort längs Roslagsgatans pastellfärjade fasader.














Belgiska bokskåp från mitten av 1800-talet.


Jag ska sluta klaga, det är inte alvarligt synd om mig. Jag har inte haft det bättre. Jag är glad åt min lilla firma. Öppnar och stänger som jag vill, nästan. Köper in det jag tycker är snyggt, nästan. Slipar, målar och tapetserar, lyssnar på P2 och fransk kuplettsång, knaprar Treo och tar en tupplur i personalrummet utan att behöva fråga nån om det går för sig. Vad mer kan en man behöva? En liten sak att ta med hem ibland kanske!

På gensyn!
Per Larsson
Knut & Svea

onsdag 25 maj 2011

Fyndjakt i sommar!

Många är vi som vill göra fynd. Köpa snygga och bra saker till nästan inga pengar alls. Ett överfullt släpvagnslass eller bara en liten pryl, det kvittar. Då är det auktion i Sommar-Sverige som gäller, land och rike runt.














Vacker köpmandisk och underbart sidebord i dåva sandgrå kulörer.


Det drar ihop sig till sommarens auktionsrace. Inget går uppemot en sån där riktig auktion, ett orört hem på en större gård ute på landet, ni vet en sån där som ingalunda lägger ut bilder på nätet utan nöjer sig med en liten annons i landsortstidningen. En sån som brukar kallas gårdsauktion och som det är fasligt så ont om nu för tiden. Råkar man nu hittapå en dylik tilldragelse ja då är 30 mil att åka inget för den inbitne och är vädret dessutom soligt, ja då är det tveksamt om man kan tillbinga en sommardag på bättre sätt.






















Med munter håg är man ute i god tid för att hinna kolla igenom det digra smörgåsbordet. Svänger in och parkerar på en nyslagen åker. Stiger ur och nästan rusar fram mot det uppradade utbudet. Det är redan trångt och folk drar och lyfter, vrider och inspekterar varenda pryl med lite tvist. På långt håll ser jag ett bockbord med låda i sargen och två underbara bondrokokostolar. När jag sedan springer över en bunt zinklådor och en hop gamla vackra gjutjärnsurnor så är saken klar. Här blir jag resten av dan.





En köttkvarn, en köttkvarn, vad får jag för köttkvarna ropar auktionisten. Jag tänker genast på Mårten i Jämtländska Kall, årets bästa auktionist för nått år sedan. Han har sagt att det inte blir nån riktig auktion utan köttkvarn och det ligger nått i det. Det går undan mellan slagen vilket uppskattas. Samtidigt gäller det att hänga med och inte tappa fokus. Ett knippe besman, Kockums emaljerade kärl, tvättbrädor, tvättfat och kanna från Göteborgsfabriken och så ett underbart litet golvvitrin. Jag ropar och viftar, blir överbjuden, tar i igen, igen och igen och pass på bud och slag! Vitrinskåpet blir inte mitt.











 Franskt vitrinskåp i mustigt grönt och trädgårdsbord med förzinkad skiva

 Kaffe och skvättkorv hör till och med viss vånda drar jag i mig två med stark senap. Det gäller att mellan tuggorna hålla fortsatt koll. När en trädgårdsgrupp, en svensk klassisk från 1920-talet i ljuvlig nött grön färg bärs fram stiger blodtrycket. Den ska med mig! Jag forcerar folkmassan och ställer mig väl synlig för auktionisten. Samma kvinna som köpte vitrinet bjuder emot. Men nu ger jag mig inte. När det kommer till trädgårdsromantik blir jag livsfarlig. Hon skriker, jag skriker, hon viftar, jag skriker och viftar, hon tittar på mig och tänker säkert att vad i all sin dar ska du med en nött och skavd trädgårdsgrupp till. Ja, och till det här priset? Kvinnan är besegrad, klubban går i bordet och gruppen är min.




Huj sicket galej! Som efter en lyckad jakt samlar man ihop sina byten och börjar lasta. En herreman som inte varit på bettet kommer fram och frågar om han får köpa slagbordet av mig. Det får han inte. Kvinnan med vitrinet stannar på avstånd och tittar en sista gång på trädgårdsgruppen. Hade det inte varit för henne hade jag fått gruppen tokbilligt. Nu blev det tvärt om. I bilen på väg hem summerar jag mina inköp. Konstaterar i vanlig ordning att jag inte gjort ett enda fynd. Dyrt men vackert.

På gensyn!
Per Larsson
Knut & Svea