Visar inlägg med etikett Roslagsgatan 21. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Roslagsgatan 21. Visa alla inlägg

söndag 19 juli 2015

Slagauktionen har blivit en raritet

Hur skulle det vara med ett besök på en auktion? Jag menar en riktig, tvättäkta gammal hederlig svensk slagauktion. Finns det fortfarande?

Provdockor och trevliga träjalusier hittar man ändå inte på en svensk aktion.

Har tidigare beklagat mig över att slagauktionerna i Stockholm sedan länge är ett minne blott. Borta är nöjet att strosa runt för att se och känna på sakerna, mötet med människor som har samma intresse, äta skvättkorv med bröd och dricka kaffe. Jag saknar verkligen söndagsritualen med visning och den upprymda känslan av fyndläge. Underhållningsvärdet av att iaktta antikhandlare X som ställer sig undangömd bakom en pelare så att ingen av oss andra ska se att det är just han som bjuder har också försvunnit. Nu sitter han som alla andra hemma på kammarn med sitt hemliga alias och jobbar helt ostört.













Trälådor och gamla skänkar hörde förr till auktionsfynden.

Nätauktionerna har helt tagit över. Dom stora auktionshusen håller sig med egna hemsidor där det klubbas pryttlar i stort sett dygnet runt.  Bara det allra finaste och dyraste föremålen, sånt med utrop på runt hundratusen kronor går under klassisk slagauktion och då är det så storslaget att även dresscode kan förekomma. Antar att man inte vill ha massa blacka lurkar i salen. Länge hade auktionshusen i Stockholm en särställning där mycket från landet transporterades upp eller ner för att säljas i huvudstan. Men så kom stora samlingssajter som Auctionet och Barnebys och fångade upp många av dom mindre auktionshusen ute i landet. Nätauktionerna blev därmed folkligare och tillgängligheten och  utbudet har ökat med hundra procent. Lika fullt längtar jag tillbaks till det gamla. Jag vill sitta med en inplastad nummerbricka och vifta!

Vacker byrå i senbarockstil och dekorativa tavelramar!

Man kan ju inte annat än hålla med om att det är en positiv utveckling i sak. Dessutom har priserna gått upp eftersom det är fler som bjuder på sakerna. Det är således inte
bara Stockholmare som förr var vana slagauktionskunder som hittar fram till varorna. Nu deltar den breda massan. Att allt blivit dyrare är ju positivt för den som säljer men för köparen har det blivit annat. Den här utvecklingen har också lett till att den genuina gårdsauktionen ute i ett fagert sommarsverige har blivit nått riktigt sällsynt. Orörda hem och dödsbon köps istället upp där det bästa säljs över nätet. Somliga auktionsfirmor försöker ändå locka till sig publik genom att använda begrepp som "gårdsauktion" i annonserna trots att det är ett hopplock av rester från flera olika hem med mer eller mindre skräp.

Är svag för ridstövlar med gamla träknektar i. Diagnos?

Nej, annat var det hemma i Jämtland på 90-talet. Då var det svårt att välja ut vilken gårdsauktion man skulle åka till eftersom det kunde gå flera samma lördag. Mitt intresse för gamla trädgårdsmöbler, gjutjärnsuror och skavt och nött var stort redan då. En trädgårdsgrupp med charm att dö för kunde gå för en trehundring. Ingen utom jag ville ha! Nu går motsvarande grupp på Market och man får punga ut med en femtusing. Tiderna förändras! Nu sitter jag här och skrollar i hopp om att hitta nått. Jag knappar in mina bud och får för det mesta ett sms om att jag har blivit överbjuden. Tänk att slagauktionen själv skulle gå och bli en raritet.

På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

 

tisdag 14 oktober 2014

En egen självloppis

Vita väggar, golv och tak.
Vita soffor och vitblanka kök och nästan inte en sak framme.
Är det nån hemma? I bostadsannonserna ser lägenheterna nästan lika ut, ”the Scandinavian-style”dominerar. Själv föredrar jag färg och har med en lägenhet undantaget alltid haft det tämligen frodigt med på tok för mycket prylar.

Det är inte det att jag tycker det är fult med helvita hem, tvärtom kan jag förtjusas över fräschheten, ljuset och rymden som ofta uppstår. Det är snarare det omöblerade, avskalade och i stort sett tomma rummen i kombination med allt det vita som inte passar mig. Å andra sidan kan jag tycka att den som i en annars steril miljö petar in en färgstark matta eller ett konstverk når svårslagna effekter.



Undertecknad står mitt i bröten. Saker till förbannelse. Somligt syns överhuvudtaget inte eftersom annat står i vägen. Ytterligare prylar står där det står bara för att en bättre plats saknas. Ni som följt bloggen vet att jag inte är typen som köper en sak först när jag vet var den passar eller vart den ska stå. Givet att jag har råd köper jag det jag faller för och tänker att resten fixar sig. Antar att det är så man skapar sig ett så kallat ”samlarhem”. Nu har jag emellertid bestämt mig för att ta ett nappatag.







Bilder nedre vänster. Foto: Joachim Belaieff, Anna Skoog. Sköna hem.

Det finns pryttlar man verkligen gillar, skälen kan variera. Det finns det som är förförande dekorativt i rätt sammanhang. Det finns det tuffa och uppkäftiga, udda och annorlunda, dyrbara och exklusiva och massor av mer eller mindre charmig lump. Det är bara det att när allt blandas uppstår gärna stilen som kallas för en salig röra. Men nu är det dags för ” kill your darlings”, i alla fall lite grann. Jag har gjort det förr så jag vet vad jag snackar om.


Att gå igenom lösöret, välja ut det man tycker bäst om och som passar in i den rådande stilen, det varierar över tid, och sedan stuva ner resten i flyttkartonger är mer lyckat än man kanske tror. För det första uppnår man en stil som är enhetlig. En udda kruka som plötsligt ensamt får ta plats bjuder upp till dans. En tidigare hög med prylar som skalats ner till ett stilleben kan bli ett lyft för ett helt rum.
Trivsamma objekt som fått stå kvar i exempelvis ett
bokskåp känns plötsligt mer angelägna. För det andra blir det enklare att städa. För det tredje får man uppleva det kanske bästa av allt. Självloppis!



Det är nämligen så att det man packat ner i lådorna och stuvat undan i förråden mer eller mindre faller i glömska. När det sedan gått ett år eller två och nästa inredningsattack dyker på en kan man nämligen ha loppis på den egna vinden. Utan att behöva lägga ut en enda krona kan man hitta det mest bedårande saker. Nygamla bekanta föremål kan dammas av och lyftas fram igen. Somligt som man helt förlorat i minnet blir ett kärt återseende. Det gäller bara att komma ihåg det där med salig röra och självloppa med måtta. Nya prylar in, gamla prylar ut! Ja, gudars som jag röjer!

På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

lördag 4 juli 2009

Vykort från somriga Roslagsgatan!

Sibirien är hett! Solen steker efter husväggarna och under utfällda markiser sitter ledighetskometerna och sippar latte och rosé. Jag slipar en skänk. Fläkten, den engelska 30-talsvarianten som kostar skjortan, går för högtryck. Dammet yr. Jag går ut för en nypa luft och konstaterar: Vilken härlig gata!
........













Roslagsgatan är väl värt ett besök!
.................
Roslagsgatan är en av de antiktbutik-tätaste gatorna i stan med tio butiker på rad. Här går att få tag på prylar och möbler från alla tidsepoker i det mest skiftande stilar. Billigt loppis eller exklusiva antikviteter. 1950-tal eller 1700-tal. Smaken avgör. Norrmalms uppköpsaffär har med samma namn och i samma lokal legat på gatan i över hundra år och Jag firade ett år den första juni.
................
.................
.................











Kartor 1200kr/st. Mindre trähylla 600 kr. Tvättställ 3000 kr.
..............
På gatan finns även en lång radda caféer och resturananger. Franska Chez Albert med sina delikatesser från världens alla hörn är en riktig favorit. Vad sägs om ett franskt surdegsbröd ”Pain Poilane” som bakas i Paris på morgonkulan och som sedan skärs upp i mindre bitar och säljs i Stockholm till lunch! Jag beställer oftast en Viking, en grillad macka fylld med allehanda läckerheter som toppas av den hemliga såsen.
...................
...................
.....................
...................









Blomsterbord 700 kr. Fågelburar från 600 kr.

Sibiriens soppkök är en annan av gatans klassiker. Många som uppenbart läst eller hört om den beryktade menyn kommer och frågar vart det ligger. Min närmaste granne ”Detroit” gör att gatan med rätt kan fortsätta kalla sig för ”Kulturgatan i Sibirien”. Här huserar 25 konstnärer med varsin ateljéplats och gemensamt galleri. Flera spännande utställningar avlöser varandra och jag ser fram emot nästkommande vernisage.
........................
........................
........................
Så om ni tittar in i butiken och ingen är där, så hittar ni mig säkert på caféet, eller hos kollegan bredvid. Det är nämligen inte alls så tokigt med en sommar på Roslagsgatan när man tänker till!

På gensyn!
Per Larsson
Inredningsgalleriet
Knut&Svea