Vita
väggar, golv och tak.
Vita soffor och vitblanka kök och nästan inte en sak framme.
Är det nån hemma? I bostadsannonserna ser lägenheterna nästan lika ut, ”the Scandinavian-style”dominerar. Själv föredrar jag färg och har med en lägenhet undantaget alltid haft det tämligen frodigt med på tok för mycket prylar.
Det är inte det att jag tycker det är fult med helvita hem, tvärtom kan jag förtjusas över fräschheten, ljuset och rymden som ofta uppstår. Det är snarare det omöblerade, avskalade och i stort sett tomma rummen i kombination med allt det vita som inte passar mig. Å andra sidan kan jag tycka att den som i en annars steril miljö petar in en färgstark matta eller ett konstverk når svårslagna effekter.
Undertecknad står mitt i bröten. Saker till förbannelse. Somligt syns överhuvudtaget inte eftersom annat står i vägen. Ytterligare prylar står där det står bara för att en bättre plats saknas. Ni som följt bloggen vet att jag inte är typen som köper en sak först när jag vet var den passar eller vart den ska stå. Givet att jag har råd köper jag det jag faller för och tänker att resten fixar sig. Antar att det är så man skapar sig ett så kallat ”samlarhem”. Nu har jag emellertid bestämt mig för att ta ett nappatag.
Bilder nedre vänster. Foto: Joachim Belaieff, Anna Skoog. Sköna hem.
Det finns pryttlar man verkligen gillar, skälen kan variera. Det finns det som är förförande dekorativt i rätt sammanhang. Det finns det tuffa och uppkäftiga, udda och annorlunda, dyrbara och exklusiva och massor av mer eller mindre charmig lump. Det är bara det att när allt blandas uppstår gärna stilen som kallas för en salig röra. Men nu är det dags för ” kill your darlings”, i alla fall lite grann. Jag har gjort det förr så jag vet vad jag snackar om.
Att gå igenom lösöret, välja ut det man tycker bäst om och som passar in i den rådande stilen, det varierar över tid, och sedan stuva ner resten i flyttkartonger är mer lyckat än man kanske tror. För det första uppnår man en stil som är enhetlig. En udda kruka som plötsligt ensamt får ta plats bjuder upp till dans. En tidigare hög med prylar som skalats ner till ett stilleben kan bli ett lyft för ett helt rum.
Trivsamma objekt som fått stå kvar i exempelvis ett
bokskåp känns plötsligt mer angelägna. För det andra blir det enklare att städa. För det tredje får man uppleva det kanske bästa av allt. Självloppis!
Det är nämligen så att det man packat ner i lådorna och stuvat undan i förråden mer eller mindre faller i glömska. När det sedan gått ett år eller två och nästa inredningsattack dyker på en kan man nämligen ha loppis på den egna vinden. Utan att behöva lägga ut en enda krona kan man hitta det mest bedårande saker. Nygamla bekanta föremål kan dammas av och lyftas fram igen. Somligt som man helt förlorat i minnet blir ett kärt återseende. Det gäller bara att komma ihåg det där med salig röra och självloppa med måtta. Nya prylar in, gamla prylar ut! Ja, gudars som jag röjer!
På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea
Vita soffor och vitblanka kök och nästan inte en sak framme.
Är det nån hemma? I bostadsannonserna ser lägenheterna nästan lika ut, ”the Scandinavian-style”dominerar. Själv föredrar jag färg och har med en lägenhet undantaget alltid haft det tämligen frodigt med på tok för mycket prylar.
Det är inte det att jag tycker det är fult med helvita hem, tvärtom kan jag förtjusas över fräschheten, ljuset och rymden som ofta uppstår. Det är snarare det omöblerade, avskalade och i stort sett tomma rummen i kombination med allt det vita som inte passar mig. Å andra sidan kan jag tycka att den som i en annars steril miljö petar in en färgstark matta eller ett konstverk når svårslagna effekter. |
Undertecknad står mitt i bröten. Saker till förbannelse. Somligt syns överhuvudtaget inte eftersom annat står i vägen. Ytterligare prylar står där det står bara för att en bättre plats saknas. Ni som följt bloggen vet att jag inte är typen som köper en sak först när jag vet var den passar eller vart den ska stå. Givet att jag har råd köper jag det jag faller för och tänker att resten fixar sig. Antar att det är så man skapar sig ett så kallat ”samlarhem”. Nu har jag emellertid bestämt mig för att ta ett nappatag.
 |
Bilder nedre vänster. Foto: Joachim Belaieff, Anna Skoog. Sköna hem.
Det finns pryttlar man verkligen gillar, skälen kan variera. Det finns det som är förförande dekorativt i rätt sammanhang. Det finns det tuffa och uppkäftiga, udda och annorlunda, dyrbara och exklusiva och massor av mer eller mindre charmig lump. Det är bara det att när allt blandas uppstår gärna stilen som kallas för en salig röra. Men nu är det dags för ” kill your darlings”, i alla fall lite grann. Jag har gjort det förr så jag vet vad jag snackar om. Att gå igenom lösöret, välja ut det man tycker bäst om och som passar in i den rådande stilen, det varierar över tid, och sedan stuva ner resten i flyttkartonger är mer lyckat än man kanske tror. För det första uppnår man en stil som är enhetlig. En udda kruka som plötsligt ensamt får ta plats bjuder upp till dans. En tidigare hög med prylar som skalats ner till ett stilleben kan bli ett lyft för ett helt rum.Trivsamma objekt som fått stå kvar i exempelvis ett
bokskåp känns plötsligt mer angelägna. För det andra blir det enklare att städa. För det tredje får man uppleva det kanske bästa av allt. Självloppis!
Det är nämligen så att det man packat ner i lådorna och stuvat undan i förråden mer eller mindre faller i glömska. När det sedan gått ett år eller två och nästa inredningsattack dyker på en kan man nämligen ha loppis på den egna vinden. Utan att behöva lägga ut en enda krona kan man hitta det mest bedårande saker. Nygamla bekanta föremål kan dammas av och lyftas fram igen. Somligt som man helt förlorat i minnet blir ett kärt återseende. Det gäller bara att komma ihåg det där med salig röra och självloppa med måtta. Nya prylar in, gamla prylar ut! Ja, gudars som jag röjer!
På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea
