Slagauktionen har blivit en raritet

Hur skulle det vara med ett besök på en auktion? Jag menar en riktig, tvättäkta gammal hederlig svensk slagauktion. Finns det fortfarande?

Provdockor och trevliga träjalusier hittar man ändå inte på en svensk aktion.

Har tidigare beklagat mig över att slagauktionerna i Stockholm sedan länge är ett minne blott. Borta är nöjet att strosa runt för att se och känna på sakerna, mötet med människor som har samma intresse, äta skvättkorv med bröd och dricka kaffe. Jag saknar verkligen söndagsritualen med visning och den upprymda känslan av fyndläge. Underhållningsvärdet av att iaktta antikhandlare X som ställer sig undangömd bakom en pelare så att ingen av oss andra ska se att det är just han som bjuder har också försvunnit. Nu sitter han som alla andra hemma på kammarn med sitt hemliga alias och jobbar helt ostört.













Trälådor och gamla skänkar hörde förr till auktionsfynden.

Nätauktionerna har helt tagit över. Dom stora auktionshusen håller sig med egna hemsidor där det klubbas pryttlar i stort sett dygnet runt.  Bara det allra finaste och dyraste föremålen, sånt med utrop på runt hundratusen kronor går under klassisk slagauktion och då är det så storslaget att även dresscode kan förekomma. Antar att man inte vill ha massa blacka lurkar i salen. Länge hade auktionshusen i Stockholm en särställning där mycket från landet transporterades upp eller ner för att säljas i huvudstan. Men så kom stora samlingssajter som Auctionet och Barnebys och fångade upp många av dom mindre auktionshusen ute i landet. Nätauktionerna blev därmed folkligare och tillgängligheten och  utbudet har ökat med hundra procent. Lika fullt längtar jag tillbaks till det gamla. Jag vill sitta med en inplastad nummerbricka och vifta!

Vacker byrå i senbarockstil och dekorativa tavelramar!

Man kan ju inte annat än hålla med om att det är en positiv utveckling i sak. Dessutom har priserna gått upp eftersom det är fler som bjuder på sakerna. Det är således inte
bara Stockholmare som förr var vana slagauktionskunder som hittar fram till varorna. Nu deltar den breda massan. Att allt blivit dyrare är ju positivt för den som säljer men för köparen har det blivit annat. Den här utvecklingen har också lett till att den genuina gårdsauktionen ute i ett fagert sommarsverige har blivit nått riktigt sällsynt. Orörda hem och dödsbon köps istället upp där det bästa säljs över nätet. Somliga auktionsfirmor försöker ändå locka till sig publik genom att använda begrepp som "gårdsauktion" i annonserna trots att det är ett hopplock av rester från flera olika hem med mer eller mindre skräp.

Är svag för ridstövlar med gamla träknektar i. Diagnos?

Nej, annat var det hemma i Jämtland på 90-talet. Då var det svårt att välja ut vilken gårdsauktion man skulle åka till eftersom det kunde gå flera samma lördag. Mitt intresse för gamla trädgårdsmöbler, gjutjärnsuror och skavt och nött var stort redan då. En trädgårdsgrupp med charm att dö för kunde gå för en trehundring. Ingen utom jag ville ha! Nu går motsvarande grupp på Market och man får punga ut med en femtusing. Tiderna förändras! Nu sitter jag här och skrollar i hopp om att hitta nått. Jag knappar in mina bud och får för det mesta ett sms om att jag har blivit överbjuden. Tänk att slagauktionen själv skulle gå och bli en raritet.

På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

 

Det snyggaste jag har!

Behöver det käraste man äger vara gjort av guld eller vara signerat Georg Haupt eller kan det lika gärna vara ett egensytt lapptäcke eller ett litet loppisfynd som får en på fall? Vi är förstås alla olika med skilda ekonomiska förutsättningar men jag tror mig ändå veta.

Maffig plåtklocka och gröna fällstolar från franska Ville Du Bourges.

Fick häromdagen frågan vilken sak som är det snyggaste jag har och som jag tycker allra bäst om. Oj! Jag måste tänka till och efter en ansenlig stund slår det mig att jag nog är barnsligt förtjust i en gammal rostig järnljusstake som jag köpt på en fransk loppmarknad. Insåg att frågeställaren hade förväntat sig nått värre än så. Nått dyrt och in i helsike exklusivt. När jag nu fick tillfälle att tänka närmare på saken så insåg jag att det allt som oftast är fullkomligt oansenliga saker, utan större ekonomiskt värde, jag fäster mig vid.

Industrilampa på stativ och dekorativa skylthuvuden.


En rostig liten järnkorg med röda äpplen i och den gamla järnljusstaken med ett brinnande ljus får mig att trivas. Visst gillar jag mina gamla fåtöljer och en ganska dyr reklamaffisch från 1924 men detta lilla obetydliga stilleben räcker för att slå an den rätta tonen i hela köket. Det behöver alltså inte nödvändigtvis handla om värdesaker. Det käraste man äger kan mycket väl vara rena lumpen, kastat och kasserat av någon, hittat , upplockat och omhändertaget av nån annan. Vad som gör att man fäster sig vid en viss pryl varierar givetvis. Det kan vara förknippat med trevliga minnen, ett föremål som gått i arv eller rätt och slätt för utseendets skull.

Gamla pålåtbokstäver och provdockor.


När det kommer till stycket heminredning är jag helt övertygad om att det är helheten, valet av möbler, prylar, färg och tapeter som avgör om rummet känns harmoniskt, snyggt, vackert och bekvämt ut. Inte prislappen. Det där kan proffsen. Att ha öga för föremålet, se det vackra i den billiga äppellådan och ha förmågan att kombinera det med något av en högre prisklass. Den som endast radar upp dyra designklassiker kan ju visst ha det snyggt men missar ofta själva essensen. Ett hem som är besjälat.

Snygga fåtöljer omtapetserade i gammalt blekt linne.


Äldre saker sätter nästan alltid en personlig prägel över hemmiljön. Alla stilepoker från barocken till art deco livar upp i det mest rätvinklade, vita och rotlösa hem. Även om jag själv föredrar den ruffa och lantliga inredningsstilen blir jag oftast storögd då jag kliver in i ett rum med helt annan karaktär men som andas av poesi och personlighet. Då spelar det inge roll om det är ett vardagsrum fyllt med retro eller en hall som osar gammal skola. Med små, var för sig, betydelselösa pryttlar som knuffas in i ett nytt sammanhang ramlar helheten på plats. Min järnljusstake är inte bara rostig, den är faktiskt lite trasig i foten också men lika fullt gör den jobbet och jag tycker väldigt mycket om den.

På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

Lite spill får man räkna me!

Jag har spräckt det mest fantastiska spegelglas, brutit av armar från charmiga kandelabrar och tappat en ståtlig ljuskrona i golvet. Och visst minns jag med fasa den gången ett klädskåp föll ner från bakgavellyften.   

 

Den som dagligen hanterar gamla saker, somligt högst ömtåligt, vet känslan när det trots försiktighet och idogt emballerande ändå gått åt pipsvängen. För er andra beskriver jag bäst känslan som ett getingsting i pannan. Om jag köper en sak som har över hundra år på nacken, är oskadd med endast bruksslitage och charmig patina, så är ju det i sak rätt fantastiskt. Tänk att prylen, trotts allt den varit med om under alla år, förblivit hel! Men så kommer jag. Torpederad och förintad på bråkdelen av en sekund. Jag menar, det är klart man blir trött!

Då man lyckas vara omedvetet oförsiktig, kvadda nått helt utan flit, är det som mest retsamt. I bland kanske man vet med sig att exempelvis stuvandet i samband med hemtransporten präglats av lätt nonchalans, då skyller man sig själv. Andra gånger har vårdslösheten varit fullkomligt planerad. Som den gången då slagbordet från 1700-talet kom i min ägo.

Vacker gammal hotellskylt, Decovintage och gammal karusellhäst.


På en Jämtländsk gårdsauktion lyckas jag ropa in ett vackert pärlgrått slagbord med låda i sargen och patina att dö för. Som det brukar heta, nött och slitet av tidens tand. Men detta var i en tid då människan skydde färg på möbler och inget som inte gått igenom det stora lutbadet ansågs vackert nog. Samma kväll på garageuppfarten sätter jag punkt för en över tvåhundraårig era och låter färgen drypa. Detta gör mig förbannad än i dag! Kanske är det därför som jag nu förtiden har sån förkärlek till att köpa in just avlutade möbler och någorlunda skänka krakarna livet åter med ett linoljefärgs-lyft. Ett slags självbot!

Vidare så har den inredningsgenare som jag sökt mig till och i dag arbetar med, den franska lantstilen, industrivintage och klassiskt bohemiskt tämligen oöm rekvisita att handskas med. Pryttlarna har fått stryk genom åren och tål att få en omgång till. Men visst! Bara för att nått redan är repigt eller buckligt så behöver det ju nödvändigtvis inte fördärvas ytterligare. Men det kan också vara effektivt att ha sönder gamla saker. Exempelvis så kommer uppslaget till det här blogginlägget till efter att jag tappat en vit porslinskanna i golvet. Vid varje större ödeläggelse försöker jag, mer eller mindre framgångsrikt, intala mig att det är sånt man råkar ut för när herr " oflax" är framme. Och lite spill måste det allt få bli. Hur skulle det annars se ut?

På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

Den gamla klagolåten

Det är allt ena jävla tider vi lever i. Här står man på knä, ligger på huk, ålar och hasar runt differenta skåp och byråer som en bilmekaniker åmar sig kring den sista Saaben. Allt i hopp om att en kund, precis som jag, ska tycka om modellen.
.... 

Franska 1870-tals fåtöljer, goa som ett par mjölsäckar.

Jag vet att jag sagt det förut, men jag gillar inte att sälja snygga inredningsartiklar och i synnerhet inte sånt som det är nedlagt arbete och själ i och för den delen inte heller saker som det inte finns så gott om. För varje fåtölj som rullar ut ur butiken ställer jag mig frågan, vad håller jag på med? Hur kan det vara mödan värt? När ser jag sånna fåtöljer igen?

..............

Läckra originallitografier av Marcel Struwer-van Zuylen.

Nu bor inte jag i ett slott, inte i nån herrgårdsliknande barre heller så allt jag får tag i och på ett eller annat sätt iordningställt skulle ändå aldrig få plats. Det är ju med en herrans nåd att det ryms i butiken. Men visst är det väl öken att tillhöra den som ständigt ska bli av med saker. Att inte få behålla, ta hem, ha hemma. Jag vill hellre tillhöra gruppen ”nu kommer jag och hämtar saken”. Idiot!, tänker du. Den gökungen har ju butik, då är man väl glad om man säljer varorna. Jo tack! Sålde jag inget skulle jag inte kunna köpa in samma hop som jag gör nu, det är givet, men det är en väldig skillnad på att försörja andra med snyggt och själv bli försörjd med slant men logiken är ju enkel. Ingen försäljning ingen butik.

Franskt lantbord och en härlig korg.

Så vad ska man göra då? Att sadla om och öppna inredningsmuseum där man istället för att sälja varorna tar entréavgift låter rätt långsökt. Man skulle behöva ta en tusenlapp per besökare, minst! Kanske låneinredning är melodin. Som ett bibliotek fast med saker. Låna en byrå i en månad för tio procent av varupriset. Det är sant, jag svalt nog ihjäl bland alla mina snygga saker. Nej, enklare då att behålla butiken och fortsätta med förlora-föremål-terapin. Det handlar om att förstå sin roll. Jag är den som tillhandahåller andra förvärvar.

Vilket skrävlande kanske ni tänker. Jag får det att låta som jag sålde vartenda uns bums men så är det faktiskt inte. Vissa saker blir såkallade hyllvärmare. I veckan sålde jag exempelvis ett av dom föremål som funnits i butiken sen jag öppnade för drygt tre år sedan, en väska i kanvas med etiketter på. Den gubben hade inte brått! Det gepäcket har jag hunnit titta på, möblerat med, levt med. Jag var mogen att se det, för en spottstyver, försvinna bort längs Roslagsgatans pastellfärjade fasader.

Belgiska bokskåp från mitten av 1800-talet.

Jag ska sluta klaga, det är inte alvarligt synd om mig. Jag har inte haft det bättre. Jag är glad åt min lilla firma. Öppnar och stänger som jag vill, nästan. Köper in det jag tycker är snyggt, nästan. Slipar, målar och tapetserar, lyssnar på P2 och fransk kuplettsång, knaprar Treo och tar en tupplur i personalrummet utan att behöva fråga nån om det går för sig. Vad mer kan en man behöva? En liten sak att ta med hem ibland kanske!

På gensyn!

Per Larsson

Knut & Svea