onsdag 14 september 2011

Den gamla klagolåten


Det är allt ena jävla tider vi lever i. Här står man på knä, ligger på huk, ålar och hasar runt differenta skåp och byråer som en bilmekaniker åmar sig kring den sista Saaben. Allt i hopp om att en kund, precis som jag, ska tycka om modellen.
.... 














Franska 1870-tals fåtöljer, goa som ett par mjölsäckar.

Jag vet att jag sagt det förut, men jag gillar inte att sälja snygga inredningsartiklar och i synnerhet inte sånt som det är nedlagt arbete och själ i och för den delen inte heller saker som det inte finns så gott om. För varje fåtölj som rullar ut ur butiken ställer jag mig frågan, vad håller jag på med? Hur kan det vara mödan värt? När ser jag sånna fåtöljer igen?
..............






Läckra originallitografier av Marcel Struwer-van Zuylen.

Nu bor inte jag i ett slott, inte i nån herrgårdsliknande barre heller så allt jag får tag i och på ett eller annat sätt iordningställt skulle ändå aldrig få plats. Det är ju med en herrans nåd att det ryms i butiken. Men visst är det väl öken att tillhöra den som ständigt ska bli av med saker. Att inte få behålla, ta hem, ha hemma. Jag vill hellre tillhöra gruppen ”nu kommer jag och hämtar saken”. Idiot!, tänker du. Den gökungen har ju butik, då är man väl glad om man säljer varorna. Jo tack! Sålde jag inget skulle jag inte kunna köpa in samma hop som jag gör nu, det är givet, men det är en väldig skillnad på att försörja andra med snyggt och själv bli försörjd med slant men logiken är ju enkel. Ingen försäljning ingen butik.














Franskt lantbord och en härlig korg.

Så vad ska man göra då? Att sadla om och öppna inredningsmuseum där man istället för att sälja varorna tar entréavgift låter rätt långsökt. Man skulle behöva ta en tusenlapp per besökare, minst! Kanske låneinredning är melodin. Som ett bibliotek fast med saker. Låna en byrå i en månad för tio procent av varupriset. Det är sant, jag svalt nog ihjäl bland alla mina snygga saker. Nej, enklare då att behålla butiken och fortsätta med förlora-föremål-terapin. Det handlar om att förstå sin roll. Jag är den som tillhandahåller andra förvärvar.













Vilket skrävlande kanske ni tänker. Jag får det att låta som jag sålde vartenda uns bums men så är det faktiskt inte. Vissa saker blir såkallade hyllvärmare. I veckan sålde jag exempelvis ett av dom föremål som funnits i butiken sen jag öppnade för drygt tre år sedan, en väska i kanvas med etiketter på. Den gubben hade inte brått! Det gepäcket har jag hunnit titta på, möblerat med, levt med. Jag var mogen att se det, för en spottstyver, försvinna bort längs Roslagsgatans pastellfärjade fasader.














Belgiska bokskåp från mitten av 1800-talet.


Jag ska sluta klaga, det är inte alvarligt synd om mig. Jag har inte haft det bättre. Jag är glad åt min lilla firma. Öppnar och stänger som jag vill, nästan. Köper in det jag tycker är snyggt, nästan. Slipar, målar och tapetserar, lyssnar på P2 och fransk kuplettsång, knaprar Treo och tar en tupplur i personalrummet utan att behöva fråga nån om det går för sig. Vad mer kan en man behöva? En liten sak att ta med hem ibland kanske!

På gensyn!
Per Larsson
Knut & Svea

4 kommentarer:

Atelje Skärvan sa...

Ja, ja jag tror att jag vet vad du menar,men du om jag har förstått dig rätt så kan du ägna dig åt det du brinner av på heltid.
Själv måste jag kämpa på med ett vanligt arbete och när jag kopplar av håller jag på med det du "gnäller" över.Är det så eller har jag helt fel?
Hur som helst önskar jag dig allt gott/Agneta

Fågel Blå sa...

Helloj!!!
Åhh så mycket fina bilder från din butik,,, fåtöljerna så underbart fina!
Ha en fin Dag!
Kathrine

Yvonne sa...

Jag har också haft en inredningsbutik, med både gammalt och nytt. Butiken var som ett andra hem, man fick alltså njuta av alla saker och möbler. Det kändes som jag fick nog där. Hemma var det väldigt spartanskt. Drömmen var att ha som på prästgården i Fanny och Alexander. Rättså ödsligt.
Nu har jag ingen butik längre och mitt hem börjar bli belamrat. Men jag önskar jag hade så fina saker som du har i din butik.
Hälsningar Yvonne

Anonym sa...

Hallå där i huvudstaden!

Jag blir alltid på så gott humör när jag har varit inne o läst på din blogg. Du har ett härligt sätt att uttrycka dig på. Nu tycket jag ju liiiite synd om dig också, för jag förstår mer än väl din separationsångest. När man själv hittar något som man blir sådär väldigt förälskad i o kanske dessutom har sökt efter en längre tid, så hemska tanke att man skall skiljas från det och att någon annan skall få njuta av det.Visserligen får dom betala för det, men ändå...En STOR eloge till dig för att du trots allt klarar det. Du har en UNDERBAR butik, proppfull med saker som man bara önskar att man ägde. Nästa gång jag kommer till Stockholm så är din butik ett måste att besöka. Vem vet, kanske jag också bär ut någon eller några saker därifrån som du helst vill skall stanna..?

Ha en JÄTTEBRA dag!
Hälsningar från en antikfrälst skånetös allra längst ner i vårt vackra avlånga land.