Den gamla klagolåten

Det är allt ena jävla tider vi lever i. Här står man på knä, ligger på huk, ålar och hasar runt differenta skåp och byråer som en bilmekaniker åmar sig kring den sista Saaben. Allt i hopp om att en kund, precis som jag, ska tycka om modellen.
.... 

Franska 1870-tals fåtöljer, goa som ett par mjölsäckar.

Jag vet att jag sagt det förut, men jag gillar inte att sälja snygga inredningsartiklar och i synnerhet inte sånt som det är nedlagt arbete och själ i och för den delen inte heller saker som det inte finns så gott om. För varje fåtölj som rullar ut ur butiken ställer jag mig frågan, vad håller jag på med? Hur kan det vara mödan värt? När ser jag sånna fåtöljer igen?

..............

Läckra originallitografier av Marcel Struwer-van Zuylen.

Nu bor inte jag i ett slott, inte i nån herrgårdsliknande barre heller så allt jag får tag i och på ett eller annat sätt iordningställt skulle ändå aldrig få plats. Det är ju med en herrans nåd att det ryms i butiken. Men visst är det väl öken att tillhöra den som ständigt ska bli av med saker. Att inte få behålla, ta hem, ha hemma. Jag vill hellre tillhöra gruppen ”nu kommer jag och hämtar saken”. Idiot!, tänker du. Den gökungen har ju butik, då är man väl glad om man säljer varorna. Jo tack! Sålde jag inget skulle jag inte kunna köpa in samma hop som jag gör nu, det är givet, men det är en väldig skillnad på att försörja andra med snyggt och själv bli försörjd med slant men logiken är ju enkel. Ingen försäljning ingen butik.

Franskt lantbord och en härlig korg.

Så vad ska man göra då? Att sadla om och öppna inredningsmuseum där man istället för att sälja varorna tar entréavgift låter rätt långsökt. Man skulle behöva ta en tusenlapp per besökare, minst! Kanske låneinredning är melodin. Som ett bibliotek fast med saker. Låna en byrå i en månad för tio procent av varupriset. Det är sant, jag svalt nog ihjäl bland alla mina snygga saker. Nej, enklare då att behålla butiken och fortsätta med förlora-föremål-terapin. Det handlar om att förstå sin roll. Jag är den som tillhandahåller andra förvärvar.

Vilket skrävlande kanske ni tänker. Jag får det att låta som jag sålde vartenda uns bums men så är det faktiskt inte. Vissa saker blir såkallade hyllvärmare. I veckan sålde jag exempelvis ett av dom föremål som funnits i butiken sen jag öppnade för drygt tre år sedan, en väska i kanvas med etiketter på. Den gubben hade inte brått! Det gepäcket har jag hunnit titta på, möblerat med, levt med. Jag var mogen att se det, för en spottstyver, försvinna bort längs Roslagsgatans pastellfärjade fasader.

Belgiska bokskåp från mitten av 1800-talet.

Jag ska sluta klaga, det är inte alvarligt synd om mig. Jag har inte haft det bättre. Jag är glad åt min lilla firma. Öppnar och stänger som jag vill, nästan. Köper in det jag tycker är snyggt, nästan. Slipar, målar och tapetserar, lyssnar på P2 och fransk kuplettsång, knaprar Treo och tar en tupplur i personalrummet utan att behöva fråga nån om det går för sig. Vad mer kan en man behöva? En liten sak att ta med hem ibland kanske!

På gensyn!

Per Larsson

Knut & Svea

Fyndjakt i sommar!

Många är vi som vill göra fynd. Köpa snygga och bra saker till nästan inga pengar alls. Ett överfullt släpvagnslass eller bara en liten pryl, det kvittar. Då är det auktion i Sommar-Sverige som gäller, land och rike runt.

Vacker köpmandisk och underbart sidebord i dåva sandgrå kulörer.

Det drar ihop sig till sommarens auktionsrace. Inget går uppemot en sån där riktig auktion, ett orört hem på en större gård ute på landet, ni vet en sån där som ingalunda lägger ut bilder på nätet utan nöjer sig med en liten annons i landsortstidningen. En sån som brukar kallas gårdsauktion och som det är fasligt så ont om nu för tiden. Råkar man nu hittapå en dylik tilldragelse ja då är 30 mil att åka inget för den inbitne och är vädret dessutom soligt, ja då är det tveksamt om man kan tillbinga en sommardag på bättre sätt.

Med munter håg är man ute i god tid för att hinna kolla igenom det digra smörgåsbordet. Svänger in och parkerar på en nyslagen åker. Stiger ur och nästan rusar fram mot det uppradade utbudet. Det är redan trångt och folk drar och lyfter, vrider och inspekterar varenda pryl med lite tvist. På långt håll ser jag ett bockbord med låda i sargen och två underbara bondrokokostolar. När jag sedan springer över en bunt zinklådor och en hop gamla vackra gjutjärnsurnor så är saken klar. Här blir jag resten av dan.

En köttkvarn, en köttkvarn, vad får jag för köttkvarna ropar auktionisten. Jag tänker genast på Mårten i Jämtländska Kall, årets bästa auktionist för nått år sedan. Han har sagt att det inte blir nån riktig auktion utan köttkvarn och det ligger nått i det. Det går undan mellan slagen vilket uppskattas. Samtidigt gäller det att hänga med och inte tappa fokus. Ett knippe besman, Kockums emaljerade kärl, tvättbrädor, tvättfat och kanna från Göteborgsfabriken och så ett underbart litet golvvitrin. Jag ropar och viftar, blir överbjuden, tar i igen, igen och igen och pass på bud och slag! Vitrinskåpet blir inte mitt.

 Franskt vitrinskåp i mustigt grönt och trädgårdsbord med förzinkad skiva

 Kaffe och skvättkorv hör till och med viss vånda drar jag i mig två med stark senap. Det gäller att mellan tuggorna hålla fortsatt koll. När en trädgårdsgrupp, en svensk klassisk från 1920-talet i ljuvlig nött grön färg bärs fram stiger blodtrycket. Den ska med mig! Jag forcerar folkmassan och ställer mig väl synlig för auktionisten. Samma kvinna som köpte vitrinet bjuder emot. Men nu ger jag mig inte. När det kommer till trädgårdsromantik blir jag livsfarlig. Hon skriker, jag skriker, hon viftar, jag skriker och viftar, hon tittar på mig och tänker säkert att vad i all sin dar ska du med en nött och skavd trädgårdsgrupp till. Ja, och till det här priset? Kvinnan är besegrad, klubban går i bordet och gruppen är min.

Huj sicket galej! Som efter en lyckad jakt samlar man ihop sina byten och börjar lasta. En herreman som inte varit på bettet kommer fram och frågar om han får köpa slagbordet av mig. Det får han inte. Kvinnan med vitrinet stannar på avstånd och tittar en sista gång på trädgårdsgruppen. Hade det inte varit för henne hade jag fått gruppen tokbilligt. Nu blev det tvärt om. I bilen på väg hem summerar jag mina inköp. Konstaterar i vanlig ordning att jag inte gjort ett enda fynd. Dyrt men vackert.

På gensyn!

Per Larsson

Knut & Svea

Mina saker andras kunskap.

Inredningsproffs kan åstadkomma underverk med vilken pryl som helst! Utan tvekan viker jag mig dubbel inför sakkunskapen och suktar efter det generösa utrymme som tycks tarvas för ett lyckat resultat.

Foto: Anna Skoog. Expressen leva & bo.

Den här gången börjar jag med storslagna bilder. Tänk när en stylist sätter samman ett stilleben av dom prylar man har och sedan kommer en proffsig fotograf, i det här fallet Anna Skoog, och plåtar det hela, ja då blir det gärna bra. Se vilken luft det finns kring bordet och ändå är det långt ifrån tomt. Bilderna kommer från expressens Leva och bo och ofta när jag lånar ut grejor till inredningstidningarna förbluffas jag över resultatet. Har jag så snygga saker? Till vänster krukor och balustrar fotat av Malte Danielsson.

....................

Förutom blick antar jag att ett rejält objektiv gör susen, liksom skaplig belysning. Har inget dera så ni får som vanligt hålla till godo med mina grumliga och lätt suddiga bilder. Det är väl också på det viset att man inte är inredare för intet. Exempelvis Sköna hem kan konsten att blocka samman prylar från helt olika stilar och epoker och ändå skapa en hellyckad matchning. I verkligheten visade sköna hem prov på detta i sin grymt inspirerande monter på antikmässan. Saker som jag normalt inte skulle sukta efter blev plötsligt till juveler. Att se var och ett av föremålen och dess dekorativa egenskaper är en konst. Till höger rutigt bockbord. Foto: Wolfgang Kleinschmidt, Sköna hem......................

..............................

Just det! Egenhändigt tagna bilder.

I mina överfyllda lokaler är det minsann inte enkelt att skapa rymd och luft kring sakerna. Har bland annat ett mycket vackert franskt avlastningsbord som knappt en själ sett annat än ett ben på. Gjorde ett tappert försök att lösgöra det hela från linnekuddar och överkast men halkar snart in i huller om bullersystemet igen. Det blir aldrig som i en utställningsmonter hur än jag försöker. Att lyfta undan minst en fåtölj, ett par lampor och en tung gjutjärnsurna för att visa ett litet lampbord är och tycks förbli verkligheten. Till vänster, vacker guldförjyld rokokostol. Foto: Pernilla Hed, Sköna hem.
.......................................

Nåja, ofta när jag ursäktar röran får jag höra att det är charmigt och att det ska se ut så här i en butik som denna. Jo, man tackar! När jag ska fota en produkt så följer nästan alltid halva butiken med och att flytta en fåtölj dit där ljuset är som bäst är som att försöka sola i Stockholm efter klockan femton. Omöjligt! Man skulle allt haft en liten fotostudio och kanske en kamera med drag i. Nått att önska i julklapp kanske. Tills dess får man njuta att sakkunskapens skarpa bilder.
...................

På gensyn

Per larsson

Knut&Svea

Fräsig inredningshöst!

Nu är den äntligen här, den mysiga hösten, även om jag just för dagarna kämpar med typisk nästäppa och rethosta. Men luften är hög, det är lätt att andas och det skymmer på kvällarna. Ljusstakarna lyfts fram och belysningen i tak, fönster och på bord kan åter tändas.

Gammal trästege och en sliten stationsklocka. Dekorativt!

Ser givetvis fram emot en het inredningshöst och funderar på om man kommer att skönja några nya trender inom antik och vintagevärlden. Kommer kunderna att våga mer färg än tidigare eller håller det ljusa och lätta i sig ytterligare en säsong? Mina mest vågade försök har dock alla förvånansvärt fort lämnat butiken vilket skulle kunna tyda på att lite mörkare nyanser fungerar för en lite bredare allmänhet.
........

I fåtöljsvängen går det antika och benvita linnetygerna som smör i ni vet vad. Sandgrått linne gärna med gammalt tryck säljer på stolsitsar. Överhuvudtaget är industri fortsatt starkt. Belysning med gamla fabriks och verkstadsarmaturer tycks bli allt mer populärt, där den klassiska Jieldélampan ännu står på honnörsplats. Det trots att de är hutlöst dyra. Ovan, stolar i orörd brun nyans. Anspråklöst och trevligt och vacker smutsgrå byrå i barockstil!

Direkt efter skolstart dyker de praktiska kunderna upp. Skrivbord och matbord i lagom format efterfrågas. Vill man sälja vill det till att det finns hemma. Klädskåpen blir jag av med så snart de blivit renoverade. Då gärna i en ljust grå eller nästan vit nyans. Esteterna minns fortfarande ett visst ” danskt/franskt långbord” och undrar varför det inte kommit in nått nytt. Jo, man tackar! Sådana bord står inte i högar och väntar på att bli inlastade och hemkörda, inte ens på kontinenten. Men jag försäkrar, jag gör vad jag kan för att hitta ett.

Franskt brödskåp i potatisbrunt. Kulören återfinns i madonnamålningen från 1800-talet.

Det gäller att hålla upp ett finger och känna vart åt det blåser! Det fräcka, snygga och dekorativa tycks alltid ha sin köpare, även fast varan kan bli väl så dyr. Det ändamålsenliga och praktiska möblerna har sina kunder liksom samlarobjekt och kuriosa. Lycklig är den som kan tillgodose allas smakriktningar. Ett är säkert, jag kan det inte. Vid det här laget vet ni hur takterna går i denna lilla firma. Sedan återstår att se vart ens egen stilriktning drar vad det lider. Kanske gillar man snart avlutat?

På gensyn!

Per Larsson

Knut & Svea

Kontinentala uppköp

Att köpa gods på överfulla antikmarknader och i små men naggande goda antikbutiker ute på den kontinentala landsbygden är nöjsamt. Betald semester när det är som bäst och med chaufför och allt!

Klockan fem på morgonen öppnar antikmarknaden. Den som är sent hemkommen från Bistro Tabu och vindrucken med dunkande skallebank göre sig icke besvär. Är varken det ena eller det andra men är lika fullt okristligt däven när klockan ringer vid pass fyra. Första tanken är att skippa rubbet och bli kvar i dun och bolster resten av dan. Men så kvicknar cellerna till och pulsen ökar då jag kommer till insikt om vad som väntar.

Härliga marknadsobjekt. Pinnstolar, vitt porslin och korgar.

Parkeringen är knökad med lastbilar. Nummerplåtarna vittnar om att handlare från hela Europa finns på plats. En Dansk, en Norsk och se på fan, en Svensk. Vis av tidigare inköpsresor har pirran utrustats med en stor låda. På så sätt slipper man få händerna fulla och springa fram och tillbaka till lastbilen och dumpa av grejor stup i ett. En annan lärdom är att genast hugga dom prylar man vill ha. Att först gå runt och rekognosera för att sedan återvända och köpa saken är dödsdömt. Då är den borta, försvunnen, såld! Att pruta är också menlöst. Köper inte jag så köper hon!

Vackert brödskåp, vit hylla och vitt porslin.

En kontinental antikmarknad innehåller alla de ingredienser som den nötta stötta lant och industristilen består av. Det dinglar och väller av smått som stort. Som under ett maratonlopp rantar stressade handlare runt för att ingen trevlig inredningssak ska gå förlorad. Klockan tio är allt över. Överblivet stuvas ihop och marknaden stänger. Phu! Då kan man tända den där ciggen som suttit i mungipan i fyra timmar och föra katalog över inköp, sak för sak med pris. Nöjd och belåten slår jag fast att bra uppköp fyller knappt halva lastutrymmet.

Emaljerade mjölkkrukor och formar i alla slag.

Min gode vän, tillika chaufför och bärare hotar med fackliga stridsåtgärder om inte den kommande halvtimmen avsätts för frukost. Bäst så! Därefter väntar en heldagstur ut på landsbygden. Under alla resor har jag hittat många antikhandlare, stora och små, som döljer sig utefter krokiga vägar i små byar och mindre städer och som givet ska återbesökas. Det är alltid lika spännande att se vad nytt dom fått hem sen sist vi sågs.
......

En inköpsvecka går fort. Hemma i Stockholm väntar urlastning och utan förbehåll tvingas den lilla butiken svälja varenda pinal. Den som hade råd med lager! I ett slag förändras interiören och stämningen i butiken blir en annan, även om stilinriktningen är den samma. Varje resas uppköpslass har liksom sin personlighet och sätter sin prägel. Som vanligt har jag ingen som helst tanke på att skiljas från en enda pryttel och ogillar alla grannarnas närgångna frågor om priser och annat under pågående urlastning. Jag har ju just kommit hem!

På Gensyn!
Per Larsson
Knut & Svea