måndag 5 maj 2008

Att köpa lagom dyrt för att sälja lagom billigt!

Det är mycket att fundera på för den som tänker sig in i det okända och högst osäkra. Här följer ännu ett kapitel ur ”Vi som eventuellt ska bli antikhandlare, men som saknar håg och nerver och har bryderier för än det ena än det andra”
..........












Härligt bokskåp från Fil de Fer, parkbänk Boutique Sophie, flaskor Kronen.

Hur ska man göra med inköpen? Ponera, alltså anta att kunder löper amok och försäljningen går fortare än vad man planerat, vad gör man då? Hur i all sin dag ska man bära sig åt för att få tag på saker som håller stilen, till rätt priser på ett kontinuerligt sätt? Att resa till Paris en gång i månaden är knappast realistiskt, inte ens till Köpenhamn. Att vara en flitig besökare på auktion är svårt för den som har en butik att sköta och ska man förlita sig på auktionshusens shabby-utbud, ja då blir det inte många inköp. Det är liksom mycket väsen för lite ull, om ni fattar. Och förutsättningslösa resor ut på bondvischan är heller inte att tänka på. Ska man ödsla tid på att rota i herr och fru åkerlägdas uthus, ja då vill man åtminstone i förväg veta att det finns nått matnyttigt i bröteshögen. Så frågan kvarstår! Hur gör man?
...............






Altarstakar Boutique Sophie, zinklådor K&Co.
.............
Om man vill kan man vända på problematiken och oroa sig för det rakt motsatta. Ponera, alltså anta att kunder löper amok men köper inte en enda pryl. Vad gör man då? Svaret på den frågan känns onekligen enklare. Man stänger, plockar ner skylten och går i konkurs med lite musik. Vilket ska man föredra och vilket scenario ska man oroa sig mest över? Ett svenskt ”lagom” scenario vore bäst. Alltså en lagom trög försäljningstakt som inte äventyrar vare sig det ena eller det andra. Ett lagom sakta mak, så pass att man hinner införskaffa nytt vart efter det säljs och som gör att jag och lilla firman håller sig flytande.















............................
Jag har sannolikt mycket att lära när det gäller inköp och försäljning. Jag inser att jag stundom, gudskelov inte jämt, men nog så ofta, köper in till allt för höga priser. Det beror helt enkelt på att jag blivit förtjust, fattat tycke, gått i gång på just den trevliga saken och därför inte har förstånd nog ge mig i budgivningen. Vad slutar sånt med? Sälja med plus minus noll ambitioner är knappast lönsamt. Att pruta för att bli av med dyrgripen är inte heller inkomstbringade. Det är bara att vanka ut i verklighetens antikbutiker så förstår ni vad jag menar. Somliga är så dyra att de hela närmast måste liknas vid en museal verksamhet där allt står där det står. Vad dessa lever av har jag ingen aning om. Andra är, om inte direkt billiga, så åtminstone så pass prisvärda att ett besök en gång i månaden är nödvändigt om man vill hänga med i vad som kommer in. Jag vill ju gärna tillhöra den sistnämnda kategorin.



Sköna inredningssaker inropade på Stockholms Auktionsverk.


I takt med att jag närmar mig ett avgörande växer oroshärdarna och saker och ting blir mer komplicerade än vad de någonsin varit. När drömmen om egen antikaffär en gång tog form var det annat. Då så enkelt, ljuvt och problemfritt. Ett liv i harmoni fjärran från den klockstress jag vant mig vid från televisionen. Nu en hop med farhågor och tappade hågar. Men visst! fortfarande spännande, utmanande och vansinnigt kul!

Per Larsson
Inredningsgalleriet Knut&Svea

7 kommentarer:

Anonym sa...

Banga inte ur nu! Klart du ska öppna eget!!! I värsta fall får du hyra in nån gammal tant som får stå där medans du är i Köpenhamn eller Paris. Tanter nöjer sig ofta med en kaffetår och kakverk. Det kan du kanske kosta på dig? Det ordnar sig, det gör det alltid. På nått sätt...

Johanna i Gävle

Per-Göran sa...

Ja, som jag sagt te deg;
fansen dina på den häringa bloggen har redan köpt biljetter till invigningsceremonin.

Tuta och kör hårt nu, för bövelen!

Magnus Larsson sa...

Hej Bror!
Konstigt, har aldrig sett fram emot att flytta möbler åt någon annan så mycket som jag gör nu!! Har ju ändå burit ditt bohag några gånger tidigare ;-) Ända in i kaklet!!

Love Your Homes sa...

Jag kan bli första kund, blomsterbordet i inlägget är mycket intressant. Priset är...?
Kör så det ryker.
Trevlig pingst
Ingela

Anneli sa...

Väntar bara på den stora DAGEN!!

-Och är det så att du tänker sälja den stil som du håller dig till här på bloggen, så kan du vara säker på att åtminstone jag kommer gladeligen att blunda för prislappen och mer än gärna ta den ekonomiska smällen..!! -Vi är nämligen fler som köper med hjärtat och inte med den kalkylerande hjärthalvan..;)

Lycka till!!!!!

Fredrika sa...

Hej, jag bjöd också på blombordet! Det är vansinning snyggt! Kommer sälja som smör tror jag......
/Fredrika

atmosphere sa...

Som vanligt bjuds det på underhållning här! Jag är så förtjust i att läsa dina inlägg. Det måste tilläggas att jag känner igen mig själv i allt du skriver. Tror att vi har en del att prata om.
I början på min karriär (förresten, det är nog fortfarande så...) tyckte jag inte alltid det var lika upphetsande att behöva sälja något som jag själv var fäst vid, och risken fanns att kunderna "förstörde" mina stilleben. Det man gillar mest, säljer alltid först. Sen kan man ju fundera på varför. Priset? Produkten?
Det är mycket riktigt som du redan konstaterat, att är man intresserad av shabby-stilen, blir det sällan mycket att släpa med sig hem. Otaliga är de auktioner som jag kammat noll.
Var man intresserad av ett bredare sortiment, skulle fångsten bli garanterat större per gång.
Slut på skrämselpropagandan! Det är desto roligare när man väl gör sitt fynd.(Gärna många) Lika glad som ett barn på julafton, är man hela vägen hem. Garanterat. Fördelarna överväger. Det blir en livsstil.
Jag säger bara, kom igen!
Soliga hälsningar
Ingrid