Att köpa lagom dyrt för att sälja lagom billigt!

Det är mycket att fundera på för den som tänker sig in i det okända och högst osäkra. Här följer ännu ett kapitel ur ”Vi som eventuellt ska bli antikhandlare, men som saknar håg och nerver och har bryderier för än det ena än det andra”
..........

Härligt bokskåp från Fil de Fer, parkbänk Boutique Sophie, flaskor Kronen.

Hur ska man göra med inköpen? Ponera, alltså anta att kunder löper amok och försäljningen går fortare än vad man planerat, vad gör man då? Hur i all sin dag ska man bära sig åt för att få tag på saker som håller stilen, till rätt priser på ett kontinuerligt sätt? Att resa till Paris en gång i månaden är knappast realistiskt, inte ens till Köpenhamn. Att vara en flitig besökare på auktion är svårt för den som har en butik att sköta och ska man förlita sig på auktionshusens shabby-utbud, ja då blir det inte många inköp. Det är liksom mycket väsen för lite ull, om ni fattar. Och förutsättningslösa resor ut på bondvischan är heller inte att tänka på. Ska man ödsla tid på att rota i herr och fru åkerlägdas uthus, ja då vill man åtminstone i förväg veta att det finns nått matnyttigt i bröteshögen. Så frågan kvarstår! Hur gör man?

...............

Altarstakar Boutique Sophie, zinklådor K&Co.

.............

Om man vill kan man vända på problematiken och oroa sig för det rakt motsatta. Ponera, alltså anta att kunder löper amok men köper inte en enda pryl. Vad gör man då? Svaret på den frågan känns onekligen enklare. Man stänger, plockar ner skylten och går i konkurs med lite musik. Vilket ska man föredra och vilket scenario ska man oroa sig mest över? Ett svenskt ”lagom” scenario vore bäst. Alltså en lagom trög försäljningstakt som inte äventyrar vare sig det ena eller det andra. Ett lagom sakta mak, så pass att man hinner införskaffa nytt vart efter det säljs och som gör att jag och lilla firman håller sig flytande.

............................

Jag har sannolikt mycket att lära när det gäller inköp och försäljning. Jag inser att jag stundom, gudskelov inte jämt, men nog så ofta, köper in till allt för höga priser. Det beror helt enkelt på att jag blivit förtjust, fattat tycke, gått i gång på just den trevliga saken och därför inte har förstånd nog ge mig i budgivningen. Vad slutar sånt med? Sälja med plus minus noll ambitioner är knappast lönsamt. Att pruta för att bli av med dyrgripen är inte heller inkomstbringade. Det är bara att vanka ut i verklighetens antikbutiker så förstår ni vad jag menar. Somliga är så dyra att de hela närmast måste liknas vid en museal verksamhet där allt står där det står. Vad dessa lever av har jag ingen aning om. Andra är, om inte direkt billiga, så åtminstone så pass prisvärda att ett besök en gång i månaden är nödvändigt om man vill hänga med i vad som kommer in. Jag vill ju gärna tillhöra den sistnämnda kategorin.

Sköna inredningssaker inropade på Stockholms Auktionsverk.

I takt med att jag närmar mig ett avgörande växer oroshärdarna och saker och ting blir mer komplicerade än vad de någonsin varit. När drömmen om egen antikaffär en gång tog form var det annat. Då så enkelt, ljuvt och problemfritt. Ett liv i harmoni fjärran från den klockstress jag vant mig vid från televisionen. Nu en hop med farhågor och tappade hågar. Men visst! fortfarande spännande, utmanande och vansinnigt kul!

Per Larsson
Inredningsgalleriet Knut&Svea